saalt

Mitt hjärta har krossats och ligger nu i tusen bitar.
Vissa stunder känns allt bättre, det går bra.
Men sen säger det bara krasch och jag är tillbaka i verkligheten, med sorgen och saknaden.
Jag önskar så att jag kunde berätta vad och hur jag känner men det går inte.
Allt känns så tomt. Så lönlöst. Inget känns speciellt kul eller roligt längre.
Överallt ser jag bara gravida eller barn.
Överallt!!
Och det enda jag känner är sorgen och saknaden.

Om dom bara hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt.
Då hade jag fortfarande mått bra. Då hade jag fortfarande varit lycklig.

Just nu är allt bara så jobbigt. Det finns ingenting som gör att det känns bättre heller.
Jag önskar att allt det här bara vore en hemsk mardröm och att jag bara kunde vakna och fortsätta med mitt liv.

I helgen kommer Kalles prinsessa också.
Jag orkar inte..
Jag lämnar staden då. För en stund.
Jag orkar inte sitta där och gulla med henne och låtsas som inget har hänt.
Jag kan inte, mitt hjärta tillåter inte det.
Min kärlek är tyvärr för stor för mina barn att jag inte bara kan lägga dom åt sidan.

Nätterna är värst.
Jag gråter mig oftast till sömns. Nu när Kalle jobbar natt också så är det svårt.
När jag ligger där ensam kommer alla minnen tillbaka.
Som när jag fick ta emot beskedet själv och ta bort dom själv.
 
Ibland undrar jag hur fan jag ska orka ta mig igenom allt det här.
Men till slut så går det väl