HSAN..
Fick tillbaka mina journaler från HSAN ( Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ) idag. Det var ju dit jag anmälde läkaren efter missfallen.
Det är så lätt att bara slå ifrån sig alltihop och bara inbilla sig att allt var en dröm.
Det hände aldrig, jag fick aldrig missfall, jag höll inte på att dö.
Har suttit hela eftermiddagen och bara läst och läst i mina papper.
Jag kan fortfarande inte fatta hur en läkare kan ignorera någon på det viset.
Det står inte ens med i journalerna, alla de gångerna som jag klagade på illamåendet och mina kräkningar eller att jag inte fått behålla mat eller kunnat ta mitt insulin ordentligt på flera veckor.
Ingenting av det står med knappt.
Men min handläggare på HSAN skickade med ett brev och skrev det att om jag ville tillägga nånting så måste jag skicka in det skriftligt inom tre veckor för att det ska gillas i den här utredningen.
När jag blev inlagd på akuten den femtonde augusti klockan 7,30 så hade jag ett pH- värde på 6,91. Om man sjunker under 6,88 så är man död. Då går det inte att återupplivas igen.
Och ett sånt värde får man inte över natten bara.
Jag var ju på Specialistmödravården den fjortonde. Och dom sa att allting såg så bra ut. Tvillingarna hade växt lika mycket som förväntat och dom röjde om där i magen.
Jag såg det, jag såg på ultraljudet att allting var bra med dom då.
Men så bara för att jag blev ignorerad så dog vi nästan alla tre. Fast denna gången så var det bara mina barn som dog.
Hade jag fått vara hemma själv ungefär en halvtimme-timme till, så hade jag inte suttit här idag.
Det stod även i mina journaler att jag hade sinustakycardi, alltså att mitt hjärta hade oregelbunden rytm.
Det kan jag känna av än idag.
Den här gången var det väldigt nära att jag strök med och läkarna har sagt nu att jag klarar inte så många såna här gången till.
Jag trodde jag hade kommit över det värsta, men så idag när jag fick läsa allting igen. Få det på papper, svart på vitt liksom, då slog allting till igen.
Jag har inte kommit över nånting.
Jag har bara förträngt allting
Det är så lätt att bara slå ifrån sig alltihop och bara inbilla sig att allt var en dröm.
Det hände aldrig, jag fick aldrig missfall, jag höll inte på att dö.
Har suttit hela eftermiddagen och bara läst och läst i mina papper.
Jag kan fortfarande inte fatta hur en läkare kan ignorera någon på det viset.
Det står inte ens med i journalerna, alla de gångerna som jag klagade på illamåendet och mina kräkningar eller att jag inte fått behålla mat eller kunnat ta mitt insulin ordentligt på flera veckor.
Ingenting av det står med knappt.
Men min handläggare på HSAN skickade med ett brev och skrev det att om jag ville tillägga nånting så måste jag skicka in det skriftligt inom tre veckor för att det ska gillas i den här utredningen.
När jag blev inlagd på akuten den femtonde augusti klockan 7,30 så hade jag ett pH- värde på 6,91. Om man sjunker under 6,88 så är man död. Då går det inte att återupplivas igen.
Och ett sånt värde får man inte över natten bara.
Jag var ju på Specialistmödravården den fjortonde. Och dom sa att allting såg så bra ut. Tvillingarna hade växt lika mycket som förväntat och dom röjde om där i magen.
Jag såg det, jag såg på ultraljudet att allting var bra med dom då.
Men så bara för att jag blev ignorerad så dog vi nästan alla tre. Fast denna gången så var det bara mina barn som dog.
Hade jag fått vara hemma själv ungefär en halvtimme-timme till, så hade jag inte suttit här idag.
Det stod även i mina journaler att jag hade sinustakycardi, alltså att mitt hjärta hade oregelbunden rytm.
Det kan jag känna av än idag.
Den här gången var det väldigt nära att jag strök med och läkarna har sagt nu att jag klarar inte så många såna här gången till.
Jag trodde jag hade kommit över det värsta, men så idag när jag fick läsa allting igen. Få det på papper, svart på vitt liksom, då slog allting till igen.
Jag har inte kommit över nånting.
Jag har bara förträngt allting
Alltså
Varför ens kommentera andras bloggar om man ska vara anonym och bara skriva saker som kanske gör andra ledsna??
Skriv vem du är istället.
En blogg är ofta ett ställe där man skriver personliga saker. Hur man tycker, tänker och mår.
Ge fan i att kommentera om ni ska vara anonyma och beté er som svin!!
Skriv vem du är istället.
En blogg är ofta ett ställe där man skriver personliga saker. Hur man tycker, tänker och mår.
Ge fan i att kommentera om ni ska vara anonyma och beté er som svin!!
A bright spot?
Allt känns skit rent ut sagt..
Inte sovit nå än och klockan är tio över åtta.
Jag mår piss, men att förstå det, det går visst inte...
Har ringt på lägenheter hela veckan...
Ringde nyss på en till så jag hoppas att jag ringde i god tid så jag kanske hamnar högt upp i kön...
Vill ha nå eget där jag faktiskt kan ha mina möbler och mina saker uppe så jag kanske kan känna mig HEMMA istället för överkörd.
Det här är inte längre mitt hem, det är ganska tydligt....
Skrev på ansökan för skolan igår också...
Hoppas att jag blir antagen så jag kanske kan få en ljuspunkt med ny lägenhet och lite nya saker att plugga...
Vill bara radera det senaste halvåret och börja om från början..
Jag har helt tappat gnistan nu.. För allt..
Ska ut till pappa i eftermiddag. Bo där över helgen.
Det är det enda stället som jag verkligen känner mig hemma på. Jag har knappt nå saker kvar hos pappa alls, men han insisterar på att jag ska ha kvar mitt rum och kunna bo där när jag vill.
Fast att jag flyttade för över fyra år sen...
Inte sovit nå än och klockan är tio över åtta.
Jag mår piss, men att förstå det, det går visst inte...
Har ringt på lägenheter hela veckan...
Ringde nyss på en till så jag hoppas att jag ringde i god tid så jag kanske hamnar högt upp i kön...
Vill ha nå eget där jag faktiskt kan ha mina möbler och mina saker uppe så jag kanske kan känna mig HEMMA istället för överkörd.
Det här är inte längre mitt hem, det är ganska tydligt....
Skrev på ansökan för skolan igår också...
Hoppas att jag blir antagen så jag kanske kan få en ljuspunkt med ny lägenhet och lite nya saker att plugga...
Vill bara radera det senaste halvåret och börja om från början..
Jag har helt tappat gnistan nu.. För allt..
Ska ut till pappa i eftermiddag. Bo där över helgen.
Det är det enda stället som jag verkligen känner mig hemma på. Jag har knappt nå saker kvar hos pappa alls, men han insisterar på att jag ska ha kvar mitt rum och kunna bo där när jag vill.
Fast att jag flyttade för över fyra år sen...
Utan min familj vore jag ingenting. Jag älskar er otroligt mycket, även om jag inte säger det så ofta..
