saalt

Mitt hjärta har krossats och ligger nu i tusen bitar.
Vissa stunder känns allt bättre, det går bra.
Men sen säger det bara krasch och jag är tillbaka i verkligheten, med sorgen och saknaden.
Jag önskar så att jag kunde berätta vad och hur jag känner men det går inte.
Allt känns så tomt. Så lönlöst. Inget känns speciellt kul eller roligt längre.
Överallt ser jag bara gravida eller barn.
Överallt!!
Och det enda jag känner är sorgen och saknaden.

Om dom bara hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt.
Då hade jag fortfarande mått bra. Då hade jag fortfarande varit lycklig.

Just nu är allt bara så jobbigt. Det finns ingenting som gör att det känns bättre heller.
Jag önskar att allt det här bara vore en hemsk mardröm och att jag bara kunde vakna och fortsätta med mitt liv.

I helgen kommer Kalles prinsessa också.
Jag orkar inte..
Jag lämnar staden då. För en stund.
Jag orkar inte sitta där och gulla med henne och låtsas som inget har hänt.
Jag kan inte, mitt hjärta tillåter inte det.
Min kärlek är tyvärr för stor för mina barn att jag inte bara kan lägga dom åt sidan.

Nätterna är värst.
Jag gråter mig oftast till sömns. Nu när Kalle jobbar natt också så är det svårt.
När jag ligger där ensam kommer alla minnen tillbaka.
Som när jag fick ta emot beskedet själv och ta bort dom själv.
 
Ibland undrar jag hur fan jag ska orka ta mig igenom allt det här.
Men till slut så går det väl

Spelar ju tydligen ingen roll hur många gånger jag försöker förklara.
Jag vill inte höra nå om det där jävla plusset!!

Jag har redan haft mitt plus. Det var faktiskt två, men dom förlorade jag.

Sluta tjata om mitt plus och låt mig sörja det jag hade!!!!!!!!!!!!!


Var på grillmiddag i paradiset igår...
Lite jobbigt med tanke på bebisen som var där och andra som var gravida..

Som tur är hade jag mina helt underbara syskon och min underbare far som stöttade mig...
Och min Kalle. En hand på mitt ben är en otrolig tröst ibland.

Många tårar när jag kom hem.
Vissa stunder känns så hemska.

Jag blir så jäkla trött på att alla bara säger hela tiden att det bara är att satsa på ett till barn...
Kan jag inte få sörja dom två jag precis förlorat istället?!!

Sluta tjata för fan...

Dom flesta som känner mig vet väl redan vad som har hänt..Men det gör det inte ett dugg lättare att prata eller skriva om.

Den 14 / 8 fick jag missfall och förlorade båda mina små bebisar.

Den sorgen och saknaden som jag känner går inte ens att beskriva.. Tror inte nån som inte varit med om det kan föreställa sig hur det känns. Det gör så otroligt ont.

Utan min familj som stöttat mig otroligt mycket i det här vet jag inte hur det hade gått...

Känns som om jag dränker mig själv i tårar

För att sammanfatta dom två senaste veckorna... Har haft tre insulinkomor under två veckor. Varav en stor så att ambulansen fick komma. Dom andra har pappa och Kalle hjälpt mig ur.
Är sjukskriven nu. Tills på fredag till att börja med. Ska tillbaka till läkaren på torsdag så får vi se vad han säger då.
Han ville väl iaf sjukskriva mig en vecka till så jag kommer i balans med blodsockret igen och får bra blodvärden.

Har nyss kommit hem ifrån mamma. Hon bjöd på en alldeles utsökt söndagsstek med alla tillbehör. Tyvärr så fick jag avbryta middagen för att springa in på toa och få upp allting igen. Men sen gick det bra att äta igen.

Längtar så tills på torsdag... Få se mina små bebisar igen... =)