saalt

Ibland undrar jag vad det var för mening med allt som hänt.
Ska jag lära mig nå av det här eller vad var den egentliga anledningen till att mina barn dog, och nästan jag med?
Ibland tänker jag att det hade varit lika bra att jag med försvunnit.
Varför ska mina barn dö om deras mor inte kan följa med dom?
Den här smärtan äter upp mig.
Det är fortfarande många som frågar hur det är med mig, men det är ytterst få som faktiskt bryr sig om svaret.
Och dom som inte säger nå utan tittar hellre bort när jag kommer, dom sårar mest.
Mina vänner efter allt som hänt kan jag räkna på en hand. En halv till och med.

Det här suger musten ur mig och jag vet inte hur länge till jag ska orka sätta på den glada masken så folk slipper bry sig.
Jag kan skratta och le, men oftast menar jag det inte.
Folk kan iaf inte se smärtan då så dom behöver inte bry sig.

Känns enklast så..

Jag ber till gudarna att demonerna ska lämna mig, men de biter bara hårdare..
Tårarna längs mina kinder kommer när jag är själv, så är det bara jag som ser dom.
Dom forsar och jag vet inte vad fan jag ska ta mig till..