saalt

Det känns så sjukt. Det har redan gått ett år sen jag förlorade mina tvillinga.
Om nån timme är det exakt ett år sen missfallen började.
Det enda jag egentligen minns är den otroliga smärta jag kände.
Att jag inte kunde andas och jag kände hur mitt hjärta inte slog som det skulle.
Jag minns att jag låg och vred och vände på mig i flera timmar och bara skrek av smärta.
Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, aldrig.
Men grejen är ju den att smärtan tog inte slut bara för att jag hamnade på akuten efter åtta timmar lite drygt. Smärtan sitter i än idag.
Många har kanske lätt för att bara släppa det. Bara glömma bort att dom faktiskt haft ett liv som växt inne i dom.
Men det kan inte jag.
Jag hade två små kopior av mig, som växte och mådde bra inne i mig. Men sen helt plötsligt så hände det nå, och dom dog. På grund av mig och  min sjukdom.
Det är så jävla svårt att släppa det, och att försöka förstå att det inte var mitt fel, utan det var någon annan som inte tyckte det var dags riktigt än.
I natt drömde jag om farmor.
Hon satt där med en bebis på varje arm och sjöng finska vaggvisor som hon gjorde för mig när jag var liten.
Vaknade med tårar som rann och min mun tätt intill henne.
Fast att hon är borta, så finns hon ändå så nära.
Jag bara vet det.
Speciellt sen jag nu har henne med mig, för alltid.

Är själv ikväll, Robban skulle på jobbfest och svärmor är också på jobbfest.
Jag vet inte om det är dumhet, men ibland känns det som om jag har mycket lättare att gråta för tvillingarnas skull när jag är själv. När ingen annan kan se eller höra mig.
Kanske är för att jag gick ju igenom det mesta själv, då för ett år sen. Tillsammans med min familj.

Jag kommer aldrig att glömma den känslan jag fick på ultraljuden. Speciellt det sista, samma dag som missfallen kom.
Jag kunde se deras profiler. Deras näsor, deras munnar och hakor. Deras armar och ben. Och sen att veta att två små underbara liv växer inuti mig själv. Det är en gudomlig känsla.

Jag saknar er, alla ni mina änglar