saalt

Det är vad lillebror, Robban och jag sysselsatt oss med nu på eftermiddagen.
Älsklingen har skaffat en ny racerpärla, men det fanns ju bara bandare så Ludde fick låna ut sin gamla mp3spelare och koppla om och greja..
Höll på där som bäst och försökte reda ut kabelhärvan och lista ut vad som skulle vart när jag helt plötsligt ser något i ögonvrån. Då står det en polis och tittar och undrar vad vi gör.
Så kollar jag åt andra hållet, och där står det två poliser till!!
Lite förvånad man blir.. Men dom tyckte det såg lite misstänksamt ut och trodde tydligen att vi hade/skulle sno bilen...
Men så var ju absolut inte fallet...
Det slutade bra iaf.. Och vi slipper lyssna på bandare.. =)

Jag trodde verkligen inte att man kunde tycka om någon så mycket som jag tycker om dig.
Du har förändrat hela mitt liv, till det bättre.
Jag önskar jag kunde beskriva hur jag känner med ord men det går inte.
Du är min luft jag andas

Fick tillbaka mina journaler från HSAN ( Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ) idag. Det var ju dit jag anmälde läkaren efter missfallen.

Det är så lätt att bara slå ifrån sig alltihop och bara inbilla sig att allt var en dröm.
Det hände aldrig, jag fick aldrig missfall, jag höll inte på att dö.
Har suttit hela eftermiddagen och bara läst och läst i mina papper.
Jag kan fortfarande inte fatta hur en läkare kan ignorera någon på det viset.

Det står inte ens med i journalerna, alla de gångerna som jag klagade på illamåendet och mina kräkningar eller att jag inte fått behålla mat eller kunnat ta mitt insulin ordentligt på flera veckor.
Ingenting av det står med knappt.
Men min handläggare på HSAN skickade med ett brev och skrev det att om jag ville tillägga nånting så måste jag skicka in det skriftligt inom tre veckor för att det ska gillas i den här utredningen.

När jag blev inlagd på akuten den femtonde augusti klockan 7,30 så hade jag ett pH- värde på 6,91. Om man sjunker under 6,88 så är man död. Då går det inte att återupplivas igen.
Och ett sånt värde får man inte över natten bara.
Jag var ju på Specialistmödravården den fjortonde. Och dom sa att allting såg så bra ut. Tvillingarna hade växt lika mycket som förväntat och dom röjde om där i magen.
Jag såg det, jag såg på ultraljudet att allting var bra med dom då.
Men så bara för att jag blev ignorerad så dog vi nästan alla tre.  Fast denna gången så var det bara mina barn som dog.
Hade jag fått vara hemma själv ungefär en halvtimme-timme till, så hade jag inte suttit här idag.
Det stod även i mina journaler att jag hade sinustakycardi, alltså att mitt hjärta hade oregelbunden rytm.
Det kan jag känna av än idag.
Den här gången var det väldigt nära att jag strök med och läkarna har sagt nu att jag klarar inte så många såna här gången till.

Jag trodde jag hade kommit över det värsta, men så idag när jag fick läsa allting igen. Få det på papper, svart på vitt liksom, då slog allting till igen.
Jag har inte kommit över nånting.
Jag har bara förträngt allting

Allt känns skit rent ut sagt..
Inte sovit nå än och klockan är tio över åtta.
Jag mår piss, men att förstå det, det går visst inte...

Har ringt på lägenheter hela veckan...
Ringde nyss på en till så jag hoppas att jag ringde i god tid så jag kanske hamnar högt upp i kön...
Vill ha nå eget där jag faktiskt kan ha mina möbler och mina saker uppe så jag kanske kan känna mig HEMMA istället för överkörd.
Det här är inte längre mitt hem, det är ganska tydligt....

Skrev på ansökan för skolan igår också...
Hoppas att jag blir antagen så jag kanske kan få en ljuspunkt med ny lägenhet och lite nya saker att plugga...
Vill bara radera det senaste halvåret och börja om från början..
Jag har helt tappat gnistan nu.. För allt..

Ska ut till pappa i eftermiddag. Bo där över helgen.
Det är det enda stället som jag verkligen känner mig hemma på. Jag har knappt nå saker kvar hos pappa alls, men han  insisterar på att jag ska ha kvar mitt rum och kunna bo där när jag vill.
Fast att jag flyttade för över fyra år sen...

Hela natten har jag legat och lyssnat på tågen som åkt förbi.
Legat och vridit och vändit på mig.
Gråtit, varit helt förstörd och helt förtvivlad.

Fattar du inte hur ledsen du gör mig ibland?

Sluta säg hur jag tänker och tycker och lyssna istället...



Jag vet helt ärligt inte längre..

Många frågor rullar genom huvudet....
Vet inte var jag ska göra av alla, men tiden rullar på...


Var helt inställd på att äntligen få gadda mig på revbenen idag, men tiden blev inställd....
Jävla krångel med elbolag...Dom ville ha 7000 i förskott för öppnande av abonnemang på elen i nya lägenheten...
Efter sjukskrivningar och allt så blir det inte många kronor över.. Och så ska man betala sjukhusräkningar också...

Så tiden flyttades fram.... =(

Men snart så.. =)

Känner mig gladare, Ida vet varför.. =) Haha

Onsdag...
Inte mycket nytt pågår...
Jobbade delad tur i helgen och så jobbade jag i måndags. Så blir det jobb tors-fre nu också...
Känns skönt att komma igång men samtidigt så otroligt jobbigt..
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara.
Men men.. Livet återgår sakta sakta till det normala igen.

Kalle fyllde 29 i går... Börjar bli gammal nu... =)
Känns lite lustigt att min lillebror och hans kompis firade Kalle mer än hans egen familj....
Men Ludde och Jimmie kom och käkade tårta och umgicks en liten stund...
Stackars Ludde som satt där med feber och allt... Men tårta går alltid ner.. =)


Nej nu ska jag återgå till TV:n och kolla på lite Grey's anatomy innan Djurpolisen börjar..

Ibland undrar jag vad det var för mening med allt som hänt.
Ska jag lära mig nå av det här eller vad var den egentliga anledningen till att mina barn dog, och nästan jag med?
Ibland tänker jag att det hade varit lika bra att jag med försvunnit.
Varför ska mina barn dö om deras mor inte kan följa med dom?
Den här smärtan äter upp mig.
Det är fortfarande många som frågar hur det är med mig, men det är ytterst få som faktiskt bryr sig om svaret.
Och dom som inte säger nå utan tittar hellre bort när jag kommer, dom sårar mest.
Mina vänner efter allt som hänt kan jag räkna på en hand. En halv till och med.

Det här suger musten ur mig och jag vet inte hur länge till jag ska orka sätta på den glada masken så folk slipper bry sig.
Jag kan skratta och le, men oftast menar jag det inte.
Folk kan iaf inte se smärtan då så dom behöver inte bry sig.

Känns enklast så..

Jag ber till gudarna att demonerna ska lämna mig, men de biter bara hårdare..
Tårarna längs mina kinder kommer när jag är själv, så är det bara jag som ser dom.
Dom forsar och jag vet inte vad fan jag ska ta mig till..

Igår var det farmors födelsedag..
84 år skulle hon ha fyllt..
Pappa och jag var ut och satte en bukett blommor och tände ett ljus.
Det lyste så fint sen på kvällen när vi åkte förbi..
Igår var det också en månad sen jag fick operera bort tvillingarna.

Det var alltså En Sorgens Dag.


Lindemarken igår också.
Fyndade lite strumpor, Kalle köpte korv och strumpor. Sen blev det inte så mycket mer.
Örebro med lillebror och Jimmie sen på kvällningen.
När Jimmie är med kan man skratta iaf... =)

Mitt hjärta har krossats och ligger nu i tusen bitar.
Vissa stunder känns allt bättre, det går bra.
Men sen säger det bara krasch och jag är tillbaka i verkligheten, med sorgen och saknaden.
Jag önskar så att jag kunde berätta vad och hur jag känner men det går inte.
Allt känns så tomt. Så lönlöst. Inget känns speciellt kul eller roligt längre.
Överallt ser jag bara gravida eller barn.
Överallt!!
Och det enda jag känner är sorgen och saknaden.

Om dom bara hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt.
Då hade jag fortfarande mått bra. Då hade jag fortfarande varit lycklig.

Just nu är allt bara så jobbigt. Det finns ingenting som gör att det känns bättre heller.
Jag önskar att allt det här bara vore en hemsk mardröm och att jag bara kunde vakna och fortsätta med mitt liv.

I helgen kommer Kalles prinsessa också.
Jag orkar inte..
Jag lämnar staden då. För en stund.
Jag orkar inte sitta där och gulla med henne och låtsas som inget har hänt.
Jag kan inte, mitt hjärta tillåter inte det.
Min kärlek är tyvärr för stor för mina barn att jag inte bara kan lägga dom åt sidan.

Nätterna är värst.
Jag gråter mig oftast till sömns. Nu när Kalle jobbar natt också så är det svårt.
När jag ligger där ensam kommer alla minnen tillbaka.
Som när jag fick ta emot beskedet själv och ta bort dom själv.
 
Ibland undrar jag hur fan jag ska orka ta mig igenom allt det här.
Men till slut så går det väl

Spelar ju tydligen ingen roll hur många gånger jag försöker förklara.
Jag vill inte höra nå om det där jävla plusset!!

Jag har redan haft mitt plus. Det var faktiskt två, men dom förlorade jag.

Sluta tjata om mitt plus och låt mig sörja det jag hade!!!!!!!!!!!!!


Var på grillmiddag i paradiset igår...
Lite jobbigt med tanke på bebisen som var där och andra som var gravida..

Som tur är hade jag mina helt underbara syskon och min underbare far som stöttade mig...
Och min Kalle. En hand på mitt ben är en otrolig tröst ibland.

Många tårar när jag kom hem.
Vissa stunder känns så hemska.

Jag blir så jäkla trött på att alla bara säger hela tiden att det bara är att satsa på ett till barn...
Kan jag inte få sörja dom två jag precis förlorat istället?!!

Sluta tjata för fan...

Dom flesta som känner mig vet väl redan vad som har hänt..Men det gör det inte ett dugg lättare att prata eller skriva om.

Den 14 / 8 fick jag missfall och förlorade båda mina små bebisar.

Den sorgen och saknaden som jag känner går inte ens att beskriva.. Tror inte nån som inte varit med om det kan föreställa sig hur det känns. Det gör så otroligt ont.

Utan min familj som stöttat mig otroligt mycket i det här vet jag inte hur det hade gått...

Känns som om jag dränker mig själv i tårar

För att sammanfatta dom två senaste veckorna... Har haft tre insulinkomor under två veckor. Varav en stor så att ambulansen fick komma. Dom andra har pappa och Kalle hjälpt mig ur.
Är sjukskriven nu. Tills på fredag till att börja med. Ska tillbaka till läkaren på torsdag så får vi se vad han säger då.
Han ville väl iaf sjukskriva mig en vecka till så jag kommer i balans med blodsockret igen och får bra blodvärden.

Har nyss kommit hem ifrån mamma. Hon bjöd på en alldeles utsökt söndagsstek med alla tillbehör. Tyvärr så fick jag avbryta middagen för att springa in på toa och få upp allting igen. Men sen gick det bra att äta igen.

Längtar så tills på torsdag... Få se mina små bebisar igen... =)